Om en vecka är begravningen.
Jag finner inga ord. Det känns så tomt.
När jag är på jobbet tänker jag på alla gånger
grabbarna, inkl. Sebbe kommit och tiggt pizza av mig.
Eller bara kommit förbi och skrattat över hur jag ser
ut i mina pizzabagarkläder.. men inte nu. De kommer
inte hända igen. För ingenting är som förut.
Och det kommer inte bli det heller.
Om jag mår så här dåligt, hur mår då Tedi.. eller min
älskade Nisen.. Jag vet inte om jag klarar av att gå på
begravningen på torsdag. Att behöva träffa alla, precis
alla i det gamla gänget. Fastän det saknas nån.
Han som syndes och hördes mest och var överallt.
Fan, fan, fan, fan säger jag bara. Hur kan det hända oss?
Nej nu får jag sluta gråta och ta och gå lägga mig.
Ska ju upp halv 5. Usch, aja godnatt åter igen alla.